How to keep a secret
Att gå omkring och bära på en hemlighet. Ja, det kan man snacka om att bära på en hemlighet.
Att vara så glad att man nästan spricker.
Lyckan liksom svämmar över.
Men man får inte säga något. Till nån!
Har ni haft den känslan? Det har jag. Fram tills idag!
Samtidigt som jag varit så himla glad och sprallig i hela kroppen, har jag också varit ett nervvrak emellanåt.
Med tanke på vad som hände sist, så var det ytterst få som kände till det den här gången!
Även fast jag velat berätta för Alla!
Hänger ni inte med? Vi tar det från början.
Efter att jag i början av november fått missfall så plussade jag på gravstickan efter dryga sex veckor.
Va det sant? Var det verkligen sant?
Ja det var det, för jag hade tagit ett test bara veckan innan för att se att hormoner och grejer var som de skulle.
Så visst visade det positivt allt.
Jul och nyår rusade förbi i rasande fart och vi började året på bästa sätt!
Men för ca 3 veckor sen började jag få blödningar, igen! Förtvivlan, oron och stressen från helvetet alltså.
Det hände en söndag kväll och på måndagen fick vi komma in till Västerås. Var ju så klart inställda på missfall även denna gång. Men hoppet är det sista som lämnar än och det fanns en gnutta hopp kvar när vi fick se ett litet liv och ett hjärta slå på ultraljudet. Åhh, lyckotårar!
Diagnosen blev då bakteriell vaginos, en infektion som jag behandlade med antibiotika.
Lättade och med händerna i varandras av ren lycka kunde vi med stora leenden lämna Västerås lasarett den gången!
Blödningarna avtog och inskrivningssamtal hos barnmorskan gjordes. Stressen över att något skulle gå fel var nu större än innan jag började få blödningar. Dagarna gick SÅ sakta i väntan på idag.
När vi bokade resan till Gran Canaria kände vi att vi ville boka ett privat ultraljud för att se att allt var bra innan vi åkte.
Det bokades alltså innan vi fick åka in och göra första ultraljudet.
Och idag var den dagen kommen. När vi fick åka och göra ultraljud efter de mest riskabla veckorna.
Allt såg bra ut. Vi fick se vår lilla bebis, kan man säga så?
Vi fick se det som kommer att bli vårt barn. I augusti.
Nu känner jag att jag kan släppa orotankarna. Det här var det bästa vi kunde göra, att få kolla så allt ser normalt ut. Nu kan vi åka på semester på lördag och bara njuta och koppla av.
Livet är underbart!!
Vårt 13 veckor lilla pyre. Nu får det bli sommar och augusti! :)
Med Tyra i magen, v38. Ska jag bli så stor igen? Åh, underbart!!! :)
Kommentarer
Sara Selander
Stort Grattis Sandra!! Åh vad roligt :)
Kanske vi kan ses med våra små sen?!?
Kram!
Svar:
tyrasmama
Trackback
