Är det dags nu?
Jo men nu kändes det som om det var rätt tillfälle att ge er ett livstecken.
Jag lever. Vi lever!
Vi, jag och mina numera tre underbara familjemedlemar.
Har ju hänt en hel del sen sist.. Vart ska jag börja?
Fredagen den 16 augusti hade vi en tid på förlossningen efter att tre gånger på en vecka åkt fram och tillbaka till förlossningen för bedömning om igångsättning pga min foglossning.
Torsdag den 15 blev vi lovade en igångsättning men var då fullt på förlossningen så därför fick vi komma tillbaka dagen efter.
Förhoppningarna var inte så jätte höga efter alla vändor fram och tillbaka, men nu gick det fort.
För er som vill och är intresserade så kommer storyn här, för er som inte är intresserade, skrolla ner till bilderna, dom är to die for!
Vi blev inskickade på ett förlossningsrum så fort vi kom in på förlossningen strax före 8 och dryga 20 minutrarna efter hade vattnet gått.
Nu var det bara att hoppas på att värkarna skulle komma igång.
Nej. Stendött. Hände liksom ingenting!
Vid 11 kopplades värkstimulerande dropp.
Nån sammandragrning började väl uppmärksammas nu.
12.30 höjs dosen på droppet.
Nu börjar sammandragningarna gå över till värkar och ganska regelbundet men väldigt hanterbart.
13.30 får jag två alvedon och strax efter de kommer kvällspersonalen och hälsar.
Kvällsbarnmorskan tycker det är ganska glest mellan värkarna och informerar oss om att droppet kan stängas av till kvällen för att fortsätta dagen efter.
Jag som vid det laget tyckte det hade hänt massor sen vi börja liksom!
Ca 15 fick jag två sprutor i ryggen (kvaddlar om jag inte minns fel). Dessa tog bort all värk i ryggen men den hjälpte bara i ca 20 minuter.
Barnmorskan tyckte vi kunde ringa narkosen och sätta ryggmärgsbedövningen men vänta med att ge första dosen tills jag öppnat mig mer. Fick nu lustgas som hjälper bra.
15.45 kom narkosen och då var det jobbigt med värkarna. Dom kom snabbt, tätt och med full styrka!
Barnmorskan tyckte vi kunde ringa narkosen och sätta ryggmärgsbedövningen men vänta med att ge första dosen tills jag öppnat mig mer. Fick nu lustgas som hjälper bra.
15.45 kom narkosen och då var det jobbigt med värkarna. Dom kom snabbt, tätt och med full styrka!
Undersöktes när edan satt på plats. Öppen 4 cm så jag fick första dosen 16.10.
Som på Tyras förlossning hjälpte den jättebra och jag kunde lägga ifrån mig lustgasen. Messa lite med mamma, kolla facebook och surfa runt en liten stund innan trycket kom.
Kände absolut inga värkar och inte just nån smärta, men ett jäkla obehagligt tryck nedåt som fort tilltog!
Körde med lite lustgas men den hjälpte inte mycket.
17.00 fick jag ringa på klockan. Sa att jag inte hade nå ont men att det kändes som om bebisen skulle komma ut på sturt. Tänkte att det är väl ett tag kvar men det kändes verkligen så!
Hon skulle hämta barnmorskan och de få minuter innan hon kom tillbaka med barnmorskan kändes som timmar och jag var precis påväg att trycka på klockan igen när dörren öppnades och dom kom in.
17.05 ca undersökte barnmorskan mig och jag va 10 cm öppen och barnmorskan säger "tror du att du kan vänta så jag hinner ta på mig handskar och förkläde?"
Paniken då alltså. Jag och Janne bara tittade på varandra och såg väl ut som två fågelholkar och som ett svar på våra frågande miner fortsatte barnmorskan utan att fått svar på om jag kan vänta "ja nu blir det bebis".
4 krystvärkar senare flög en underbar liten prins ut fortare än en raket kl 17.19.
Allt gick så himla bra. Fort och smidigt och jag kunde verkligen inte ha haft det bättre!
Världens finaste lilla pojk kom till världen, min pojk, vår pojk.
Vår Winston Mikael Saari.
3565 g och 49 cm lång.
Så himla fin och perfekt liten bebis kom till oss och vårt liv förgylldes, om möjligt, ännu mera!
Underbaraste pappan som finns!
Ska bli kul att se far och son spela fotboll ihop, åka och fiska ihop, övningsköra ihop.
Jag undrar hur deras relation kommer bli.
Far och son är väl alltid nåt speciellt, eller? :)
Winston har hunnit bli 5,5 vecka. Han har redan fyllt 1 månad!
Men här var han inte kaxigare än 7 dagar :)
Jag hade lite ångest till och från under graviditeten..
Hur ska jag kunna känna sån kärlek jag gör till Tyra till ett till barn?
Går det? Tyckte synd om Tyra på nåt sätt. Kändes som att jag svek henne.
Jag vet att jag var ledsen flera kvällar när jag skulle sova för att jag tänkte på det..
Men jo, det går! Tyra och Winston är de mest betydelsefulla små liven i mitt liv!
Tyra är världens bästa storasyster och är så snäll och go mot sin lillebror!!
Jag blir så glad av att se henne pussa, krama och gosa med honom.
När hon kommer hem, vaknar eller hämtas från dagis är det första hon frågar "vart är min lillebro"?
Hjälper gärna till och klär på honom, byter blöja, badar och matar honom.
Jag vill aldrig att dom ska bli stora, dom ska vara "mina" jämt!
Kommentarer
Johanna Malm
Vad roligt att läsa! Nu blev jag inspirerad att uppdatera min blogg om min förlossning, det är ju så roligt att läsa själv sen! Skönt att det gick så snabbt och bra. :)
Svar:
tyrasmama
Tanka
Det är fantastiskt! Man tror att man uppnått den ultimata kärleken till någon..och så kommer en till och det blir precis lika stort och fantastiskt igen!! Vilka jättefina bilder på er och era små älsklingar.
Kram och vad kul att du bloggade lite igen.
Svar:
tyrasmama
Trackback
